Djurvälfärd

Jag sprang över en teckning på fb tidigare i veckan. Den visade en stor häst med alla tänkbara skydd på sig. Grimskaftet hölls av en mycket välklädd matte. De passerade en lurvig smutsig ponny med en busig matte som lyckats få delar av hästens lera på sina egna kläder. Över dessa båda fanns en pratbubbla där det stod ”Oh herregud! Stackars häst!”. 

Bilden har etsat sig fast hos mig. Den är fantastisk bra om man kan kosta på sig att reflektera lite. Vi har inte en samsyn inom EU och man behöver inte åka särskilt långt för att möta helt andra värderingar och åsikter. Ett första trevande försökt till samsyn inom EU är på gång, men den ”djurvälfärdskultur” länderna redan har - är djupt rotad. I Sverige anses vi stundom som bödlar då vi ”avlivar allt” samtidigt anser vi i Sverige att andra länders djurhållning är djurplågeri då man håller ”djur vid liv”. 

Inom vissa kretsar avråder man utländska uppfödare att sälja till Sverige. Man skryter om hundars höga ålder och visar inte sällan en bild på en hund, som tveklöst hade kunnat ta ägaren raka vägen till en rättssal i Sverige. Om man vågar snudda lite vid andra människors perspektiv, hur säker kan man vara på att just ”min egen” åsikt är den rätta? Det är svårare än man tror med mjuka värden. Alla som någon gång avlivat ett gammal djur vet att den gränsen kan vara förutbestämd men allteftersom tiden går, flyttas gränsen och blir mer ”flytande”. I fb grupper talas det ibland om veterinären som föreslagit avlivning och inte sällan omnämns dem i negativa ordalag. Personligen tycker jag att det är skönt när veterinärer ger det stödet så att inte djurägaren står ensam med denna stora och inte sällan - tunga fråga. Det är viktigt att djurvälfärden tillåts finnas på olika nivåer. 

”Spectrum of care” behöver kanske lyftas mer. Vi har ett visst mått av problem i Sverige där det aldrig bedöms felaktigt att göra för mycket. Veterinärer kan däremot få en erinran eller varning för att hen borde gjort mer. En djurägare som önskar begränsa sina kostnader, kan senare ångra sig och anmäla veterinären. Det riskerar skapa en trissande spiral där djurvälfärd inte blir välfärd för den stora massan och nivåerna på behandlingarna försvinner i en gröt av risker som värderas mot varandra. 

Frågan är stor även på human sidan. Här diskuterar man Kloka Kliniska Val. Mycket intressant och givetvis också något som även djurvården skulle kunna inspireras av. 

En veterinär nämnde i ett inlägg att hen hellre testar 200 hundar i onödan för att inte missa 1. Inom humanvården diskuterar man nyttan med provtagningar. Är 1 av 200 tillräckligt många för att vara något alla bör kontrolleras för - eller är det rädslan att göra fel som styr hur vi väljer att agera?

När blir Djurvälfärd - Djurmisär? Välfärd måste omfatta den stora massan och möjligheten att ”rädda djur” bör kanske få större utrymme än den absolut perfekta lösningen. 
Hur sätter man en lägsta nivå som blir rimlig för både kund och veterinär?