God intention räcker inte – djurvården kan inte bära fler regler utan konsekvensanalys!
Nya regelverk införs utan tillräcklig konsekvensanalys och utan att någon tar ansvar för kostnaderna. Resultatet blir ökade administrativa bördor, högre priser och i slutändan djurägare som tvingas betala – utan att djurvälfärden nödvändigtvis förbättras.
Det kanske är dax för en ny princip: för varje ny regel skall en gammal tas bort.
Vi är extremt duktiga på att reglera – men betydligt sämre på att analysera konsekvenserna innan nya regler införs. Och nästan aldrig ställer vi den avgörande frågan:
Vem ska betala?
TRACES är ett utmärkt exempel. TRACES (Trade Control and Expert System) är EU:s digitala system för att spåra och kontrollera handel och förflyttning av djur, animaliska produkter – och bland annat semin – mellan länder. Syftet är att förbättra smittskyddet och säkerställa att regelverk följs vid gränsöverskridande handel.
Regelverket infördes för att minska smittorisken vid handel med djur och semin men blev så komplicerat och dyrt att utfallet blev det motsatta: uppfödare reser för att para djuren i andra länder istället för att skicka efter semin. Kostnaderna ökade. Den potentiella smittorisken ökade. I vissa länder samlar man samtliga djur på samma stall innan förflyttning vilket är en betydande ökning av potentiell smittorisk. Detta för att lyckas lösa administrationen och skapa en rimlighet för veterinärer att kunna kontrollera djuren. Ett välmenande regelverk som slog fel.
Nu ser vi samma mönster igen.
Ökad kontroll och dokumentation av läkemedel vid behandling av sällskapsdjur. Är det djuren, läkemedel eller personalen som i förlängningen är det som kommer kontrolleras? Extra journalföring varje gång personal assisterar vid röntgen. Skulle det inte kunna räcka med riktlinjer och rekommendationer - är ett ytterligare system för dessa avvikelser nödvändig? Många tror att en notis i journalen är tillräcklig men om dessa noteringar med enkelhet skall kunna plockas fram behöver det också i någon form vara ”sökbara” eller återfinnas i ett eget system, vilket inte finns idag.
Frågan är inte om intentionerna är goda.
Frågan är:
Vilka faktiska problem minskar detta – och till vilket pris?
För någon ska stå för kostnaden. Det blir inte myndigheten. Det blir inte lagstiftaren.
Det blir djurägaren.
Redan i dag är prisbilden på djurvård ett stort samhällsproblem. Vi har växande grupper där djurägandet blivit en tung ekonomisk fråga – eller helt enkelt omöjlig. Varje ny administrativ börda driver kostnaderna ytterligare, utan att nödvändigtvis förbättra djurvälfärden.
Genom Vetpris ser vi tydligt hur priserna utvecklas – och hur svårt det redan är för många att planera och ha råd med nödvändig vård. I det läget måste varje ny reform vara extremt välmotiverad.
Regler utan ordentlig konsekvensanalys är inte ansvarsfull styrning.
Vi måste möjliggöra avtalsfrihet mellan kund och veterinär!
Vi måste vara överens om en ”lägsta nivå” där “good enough” blir ett alternativ utan att veterinären riskerar sin legitimation. Detta är jordbruksverkets hemläxa!
Veterinärer behöver rätt förutsättningar för att kunna vara trygga i sin yrkesutövning.
Djurägare behöver transparent prissättning för att få rätt förutsättningar.
Och vi behöver politiker som tar genomtänkta beslut utan att springa på populistiska bollar inför valet 2026.